”Du klarar dig nog.”
En fin mening. Där finns tillit, uppskattning och kanske också lättnad. Någon ser något bärande i oss. Men ibland stänger samma mening omärkligt dörren till en annan fråga: hur mår du egentligen?
Jag har funderat på när en styrka slutar vara något vi har och börjar bestämma vad vi måste vara. När blir förmågan att bära ansvar en skyldighet att alltid bära det? När får den lugna inte längre bli orolig, problemlösaren vara osäker eller den som uppmuntrar andra själv behöva stöd?
En roll kan också växa fram ur beröm
Alla förväntningar som begränsar oss börjar inte med krav. En del börjar med det vi får uppskattning för. Om vi har blivit uppskattade för att vi klarar oss kan det kännas främmande att visa det som ännu är ofärdigt. Om vår plats i en gemenskap har byggts kring att hjälpa kan det kännas som ett större steg än det borde att själv be om hjälp.
Ingen har kanske sagt att vi inte får göra annorlunda. Ändå börjar vi förutse vad som förväntas av oss. Vi tar oss an uppgiften innan någon ber om det. Vi säger att det ordnar sig innan vi har hunnit fundera på om vi vill ordna det. Så småningom flätas andras förväntningar ihop med vår egen bild av oss själva.
Styrkan behöver inte försvinna. Det som försvinner är friheten att välja hur vi använder den.
Om jag kan, måste jag alltid?
För mig är det en viktig skillnad. Att jag kan göra något bra betyder inte att jag ska göra det i varje situation. Att jag har orkat hittills säger heller inget om vad jag vill fortsätta bära.
Ansvar kan också vara att i tid säga: det här kan jag inte ta på mig. Mod kan vara att inte genast hitta ett svar. Omtanke kan vara att låta någon annan försöka själv, även om mitt sätt skulle gå snabbare. Då kan styrkan få nya former i stället för att upprepa samma invanda rörelse.
Det är ändå inte alltid lätt att kliva ur en roll. Någon kan bli förvånad när den som tidigare sagt ja till allt sätter en gräns. Också inom oss kan det väcka besvikelse: är jag inte längre den människa jag trodde att jag var? En förändring kan kännas som ett misslyckande även när den gör livet ärligare.
Utrymme också för det ofärdiga
Jag tänker inte att vi ska överge våra styrkor. Tvärtom skulle jag vilja att vi fick använda dem friare. Att andra såg mer i oss än den egenskap som gör deras liv enklare. Att den pålitliga fick frågan vad hon behöver. Den glada vad hon funderar på. Den kunniga vad hon själv skulle vilja lära sig.
Vi kan ge varandra det utrymmet. När en människa vi känner handlar annorlunda än tidigare kan vår första reaktion vara att försöka få henne tillbaka till sin gamla plats: men du har ju alltid varit sådan. Tänk om vi i stället frågade vad som har förändrats i hennes liv eller tankar?
Kanske är ett tecken på styrka till slut att kunna lägga den ifrån sig en stund. Jag kan vara ansvarstagande och behöva hjälp. Jag kan vara modig och tveka. Jag kan vara viktig för andra också när jag inte löser något.
Och kanske kunde ”du klarar dig nog” ibland följas av: men du behöver inte klara dig ensam.
