En möjlighet ser helt rätt ut. Ett intressant uppdrag, ett ambitiöst mål, ett nytt slags liv. När vi berättar om den förstår andra genast varför den är fin.
Först senare kanske vi märker att det mest lockande var den människa vi skulle framstå som efteråt. Modig. Framgångsrik. Fri. Någon som vet vart hon är på väg.
Det gör inte önskan fel. Vi lever i relation till andra, och våra önskningar går inte att helt skilja från omgivningen. Men jag tror att det är värt att ibland fråga om jag längtar efter upplevelsen eller efter bilden av den.
Önskans vardag berättar något
I föreställningen syns ofta höjdpunkten. I vardagen finns också upprepningar, svåra delar och dagar som inte ger något särskilt att berätta om.
Om jag drömmer om att skriva, vill jag också sitta med texten när meningen inte kommer? Om jag längtar efter frihet, vill jag bära osäkerheten i mina val? Om jag önskar närhet, ger jag den andra utrymme också när hon inte passar in i min plan?
Frågorna ska inte avskräcka. De för önskan närmare livet. Ibland blir längtan starkare när den blir konkret. Ibland upptäcker jag att jag längtade efter något annat än just detta mål.
Om ingen visste
Ett tankeexperiment intresserar mig: skulle jag vilja detta om jag inte kunde berätta det för någon?
Det är inget äkthetstest med ett rätt resultat. Många viktiga saker innehåller en önskan att bli sedd, och längtan efter erkännande är mänsklig. Men frågan kan visa hur stor del av önskan som behöver en publik och vad som lockar även när ingen ser.
Jag tror inte att vi kan hitta en helt ren egen vilja som är oberörd av andra. Kanske räcker ett ärligare samtal med mig själv. Det här intresserar mig. Det där intresserar den del av mig som vill bli accepterad. Båda finns.
Om jag ser skillnaden lite tydligare kan jag välja mer medvetet. Och kanske bygga ett liv där min egen upplevelse känns lika viktig som bilden utåt.
