Ett välbekant arbetssätt sparar uppmärksamhet. Allt behöver inte avgöras från början varje dag. Återkommande rutiner kan stödja gott arbete, samarbete och en meningsfull vardag.
Ändå kan en vana bestå när det ursprungliga behovet har ändrats. Då kan det välbekanta börja fungera som motivering, trots att syftet blivit oklart.
Vilket behov svarade vanan ursprungligen mot?
Ett möte kan ha införts när informationen inte flödade. Ett kontrollsteg lades till för att förhindra ett visst fel. Ett ansvar stannade hos en person eftersom det då fungerade bäst.
När omständigheterna ändras behöver frågan ställas om rutinen fortfarande tjänar samma behov. Finns behovet kvar? Hanteras det redan på annat sätt? Skapar den invanda rutinen också onödigt arbete?
För mig visar sådan granskning större respekt för den tidigare lösningen än att automatiskt bevara eller förkasta den. Ett arbetssätt kan ha varit bra då och behöva förändras nu.
Ett litet försök kan förtydliga bilden
Alla rutiner behöver inte göras om samtidigt. Ett återkommande moment räcker: om detta ordnades för första gången i dag, skulle samma sätt väljas?
Ett begränsat försök kan visa förändringens effekter. Ett kortare möte, tydligare ansvar eller en kontroll vid annan tidpunkt kan ge användbar information.
Att något nytt känns ovant bevisar inte att det är dåligt. Att det gamla är välbekant gör det inte heller fel. Bedömningen behöver utgå från vad rutinen åstadkommer.
Jag tycker att både stödjande rutiner och förmågan att granska dem är viktiga. Som bäst underlättar vanan livet och lämnar samtidigt plats för omdöme.
