Ansvar förknippas lätt med ett löfte om att sköta saken. Löftet behöver samtidigt förenas med förståelse för vad genomförandet kräver.
Finns tillräckligt med tid? Är beslut och ansvar tydliga? Kan personen påverka det som hen hålls ansvarig för? Frågorna hör till själva arbetet, inte till förklaringar vid sidan av det.
Undantaget får inte bli en dold plan
En extra insats kan hjälpa det gemensamma arbetet. Men om samma brist alltid täcks av någons extra arbete riskerar bristen att förbli osynlig. Undantaget blir gradvis en förväntning.
Föreställ dig ett projekt vars tidsplan ständigt förutsätter arbete utanför överenskommen arbetstid. Att projektet blir klart bevisar inte att planen var realistisk. Det kan också visa att en del av arbetet saknades i planeringen.
För mig synliggör ansvarsfullt ledarskap den skillnaden. Vad går att lova med nuvarande förutsättningar, och vilka beslut behöver tas på nytt?
En gräns kan öppna för en lösning
En tydlig avgränsning kan innehålla alternativ: mer tid, ett tydligare mål, mindre omfattning eller annan arbetsfördelning. Diskussionen flyttas då från individens extra ansträngning till ett gemensamt beslut.
Att sätta en gräns betyder inte ointresse. Det kan skydda kvaliteten och hålla löften realistiska. Ansvaret finns kvar, men förutsättningarna blir en del av samtalet.
Alla har inte samma möjlighet att påverka arbetsvillkoren. Frågan får därför inte lämnas enbart åt individens mod. Också de som har beslutanderätt måste ta sitt ansvar.
En bra fråga är: vad behöver förändras för att uppgiften ska kunna skötas ordentligt? Då tjänar avgränsningen det gemensamma arbetet.
