Hjälp är värdefull när den svarar mot situationen. Det som hjälpte i början är ändå inte alltid det som behövs i nästa fas. Färdighet växer, tillit stärks och den andra vill försöka själv.
För mig ingår intresse för den förändringen i omtanke. Hjälpens omfattning behöver bedömas utifrån mer än givarens vilja att ge.
Ansvar får flyttas
Föreställ dig någon som lär sig en ny uppgift. Tydlig vägledning behövs först. Senare hjälper möjligheten att själv planera genomförandet och fråga vid behov mer.
Om varje annorlunda steg genast korrigeras blir utrymmet för övning litet. Rätten att försöka behöver också överenskomna ramar: vad får avgöras självständigt och när behövs gemensam avstämning?
Att ge utrymme betyder alltså inte förlorat intresse. Det kan vara omsorgsfullt byggd tillit.
Kontakt kräver inte beroende
Samma tanke gäller många relationer utanför arbetet. Närhet är möjlig utan ständig rådgivning. Den andras lösning får skilja sig från den egna, så länge överenskommet ansvar och andras gränser respekteras.
Jag tänker att gott stöd ökar möjligheten att handla. Det kan lyckas genom att råd efter hand behövs mindre.
Vilken sorts närvaro behöver den här människan nu? Svaret kan vara ett annat än tidigare. Att märka det är också omtanke.
