En uppgift lämnas över och resultatet avtalas. Genomförandet börjar sedan på ett annat ställe än väntat. Skillnaden kan väcka frågor även när inget överenskommet har brutits.
För mig hjälper det att skilja två farhågor åt: är resultatet hotat eller är vägen bara obekant?
Obekant är inte automatiskt fel
Det egna arbetssättet är känt inifrån. Av en annans arbete syns ofta bara en del. Att fråga om planen kan därför hjälpa mer än omedelbar korrigering.
Föreställ dig två fungerande sätt att förbereda samma sak. Båda uppfyller kvalitetskraven men stegen kommer i olika ordning. Att tvinga fram en enda modell förbättrar då inte nödvändigtvis resultatet.
Villkor som gäller säkerhet, lagstiftning eller avtalad kvalitet är en annan sak. De måste avtalas och följas upp.
Överenskommen uppföljning skapar ro
Överlämnat ansvar fungerar bättre när mål, mandat och kontrollpunkter är tydliga. Utföraren behöver då inte motivera varje liten avvikelse från någon annans modell.
Stöd kan erbjudas genom en fråga om vad som behövs. Hjälpen passar då situationen och ansvaret stannar där det avtalats.
Jag tänker att tillit också innebär glädje över en fungerande lösning som skapades annorlunda än väntat. Gemensamt arbete får ge mer än kopior av ett enda sätt.
