Två personer kan lämna samma samtal med olika bilder. Den ena minns en fråga, den andra upplevde misstro. Båda beskriver det de själva lade märke till.
För mig är det användbart att skilja händelse, upplevelse och tolkning åt. De hör ihop men är inte samma sak.
Vad är känt och vad är slutsatser?
Föreställ dig ett meddelande utan svar. Iakttagelsen är att svaret saknas. Förklaringarna kan vara flera: brådska, glömska, otydligt ansvar eller något annat. Iakttagelsen avgör inte motivet.
Situationen behöver ändå inte förskönas. Om ett svar var överenskommet till en viss tid får överenskommelsen följas upp. Den precisa frågan gäller då händelsen snarare än den andras karaktär.
Att kontrollera tolkningen kan ge mer kunskap och minska onödiga antaganden.
Den egna upplevelsen får finnas kvar
Att höra ett annat perspektiv kräver inte att den egna upplevelsen underkänns. Besvikelse kan vara begriplig även om det senare framgår att ingen kränkning var avsedd.
På samma sätt tar en god avsikt inte ensam bort handlingens följder. Både avsikten och det som faktiskt hände får plats.
Jag tänker att tolkningen då kan utvecklas i stället för att låsas. Målet är inte alltid den mest positiva förklaringen, utan en ärlig förståelse med tillräcklig grund.
Vad är säkert känt, och vad behöver ännu frågas av den andra?
