Allt ser bra ut. Målet är nått, gratulationerna kommer och nästa möjlighet väntar redan. Ändå stämmer känslan inte med bilden. Glädjen är liten, tröttheten stor, eller så tycks någon svårbeskrivlig del av en själv ha blivit kvar längs vägen.
Det kan vara svårt att ens erkänna en sådan känsla. Om jag fick det jag strävade efter, med vilken rätt längtar jag efter något annat? Borde jag inte bara vara tacksam?
Jag tror att tacksamhet och ärlighet ryms i samma människa. Jag kan uppskatta min prestation och märka att livet som byggdes runt den inte riktigt känns som mitt. Det gör inte arbetet ogjort. Det synliggör något som resultatet ensamt inte berättar.
Alla kostnader syns inte i resultatet
Vi talar ofta om framgång som en enda sak. I verkligheten består den av många delar: prestationen, sättet att sträva, relationerna, tiden och den människa jag blir längs vägen.
Om jag vänjer mig vid att åsidosätta mig själv varje gång målet kräver det kan framgången förstärka just den vanan. Omgivningen berömmer resultatet. Jag behöver själv se vad vägen dit stärkte i mig och vad den trängde undan.
Jag menar inte att allt viktigt ska kännas lätt. Träning, ansvar och långsiktigt arbete kräver mycket. En svår period kan vara ett medvetet och meningsfullt val. Skillnaden ligger kanske i om perioden får ta slut eller om undantaget obemärkt blir ett permanent villkor.
Vems liv blir det här?
Den avgörande frågan är då inte om jag vill lyckas mindre. Den är: vad vill jag att framgången ska göra möjligt?
Om jag svarar frihet, men mitt handlingsutrymme ständigt krymper, behöver jag se på motsägelsen. Om jag svarar närhet, men de viktigaste människorna alltid får den tid som blir över, behöver något ses över. Det finns ingen enda rätt balans. Men våra val har följder som vi inte för alltid kan kalla tillfälliga.
Före nästa mål kunde jag kanske fråga vad jag inte längre vill betala på samma sätt. Svaret kan förändra kalendern, arbetsfördelningen eller mina egna förväntningar. Det behöver inte innebära att överge allt.
Jag vill att framgången ska rymma människan som når den. Att jag kan glädjas åt det jag gjorde och samtidigt känna igen det liv jag återvänder till efter prestationen.
