”Men då sa du ju något helt annat.”
Ja, det gjorde jag. Meningen kan avslöja en bortförklaring. Den kan också beskriva helt vanligt lärande: något har blivit synligt som jag då inte visste eller förstod betydelsen av.
Ändå verkar det ibland mer misstänkt att ändra åsikt än att försvara den. Beständighet låter pålitligt. Förändring kan låta vacklande, även när det oförändrade svaret har tappat kontakten med verkligheten.
Jag har funderat på vad jag vill vara trogen. Min tidigare formulering eller det som fick mig att bilda min uppfattning från början? De leder inte alltid till samma plats.
Värderingen kan bestå medan svaret förändras
Om rättvisa är viktig för mig kan jag behöva ompröva vad jag anser vara rättvist. Om jag värdesätter ansvar kan jag behöva medge att mitt sätt att handla inte bär sina konsekvenser. Att ändra riktning kan då vara ett uttryck för trohet mot den ursprungliga värderingen.
Det befriar mig inte från att motivera förändringen. Andra har rätt att fråga vad som förändrades och varför. Tillit behöver en förbindelse mellan det gamla och det nya sättet att tänka. ”Jag tänker annorlunda nu” är en början, inte hela förklaringen.
Kanske kunde jag säga: jag ansåg att det här skälet var avgörande. Nu förstår jag att jag gav en annan sak för lite uppmärksamhet. Därför ändras min slutsats. Ingen fullständig bekännelse, bara en ärlig beskrivning av vad jag har lärt mig.
Får min egen uppfattning stå still?
Ibland håller vi fast vid en gammal ståndpunkt för att vi har uttalat den. Andra minns. Den egna stoltheten minns ännu bättre. Ju säkrare jag har låtit, desto större kan korrigeringen kännas.
Men räcker min tidigare säkerhet som skäl att fortsätta med något jag inte längre tror på? Det vore ett märkligt sätt att visa mig själv respekt.
Jag eftersträvar inte att vända kappan efter vinden. Jag vill också kunna skilja en genomtänkt förändring från en önskan att göra det lättare för mig. Skillnaden syns inte alltid genast. Därför behöver den få tid.
Kanske kunde vi bedöma konsekvens också genom min vilja att fortsätta se ärligt på samma fråga. Även när det kräver att jag säger högt: på den här punkten tänker jag annorlunda nu.
