Inför något nytt är själva uppgiften inte alltid det svåraste. Det svåra kan vara att inte längre se kompetent ut. Frågan känns för enkel. Det egna försöket klumpigt. Någon bredvid verkar förstå genast.
Erfarenhet är värdefull, men den kan föra med sig ett osynligt krav: jag borde veta. Inte bara inom mitt eget område, utan nästan i allt jag tar mig för. Ju längre jag har varit den andra frågar, desto ovanligare kan det kännas att själv fråga.
Det finns något milt komiskt i detta. Vi vill utvecklas, men hoppas kunna hoppa över det skede där behovet av utveckling syns.
Kunnandet följer inte med som ett helt paket
Jag kan vara erfaren på ett område och helt i början på ett annat. Det låter självklart när det gäller någon annan. För egen del kan det kännas pinsamt. Som om en ny osäkerhet avslöjade att inte heller den tidigare kompetensen var verklig.
Men att vara nybörjare upphäver inte erfarenheten. Det visar att jag har nått dess gräns. En plats där gamla färdigheter hjälper en bit och resten behöver läras.
Det behövs också en omgivning där en fråga får vara enkel. Alla svårigheter med lärande handlar inte om individens inställning. Om ofärdighet bestraffas eller övning inte får ta tid räcker uppmaningen att vara modig inte långt.
Vad skulle jag våga om jag inte skyddade intrycket?
Ändå kan jag fråga mig var jag skyddar bilden av en kunnig människa mer än möjligheten att lära mig. Avstår jag från något för att det första försöket ännu inte skulle vara något jag vill visa?
Allt behöver inte läras inför publik. Jag får öva i lugn och ro, be om hjälp och välja ett tryggt första steg. Lärande behöver ingen förödmjukelse för att vara äkta.
Men det behöver någon form av tillåtelse att ännu inte kunna. En tillåtelse som ingen annan helt kan ge mig.
Kanske kunde jag se nybörjarrollen som en plats jag får komma till, inte en situation jag hamnar i. Ett tecken på att erfarenheten ännu inte har ritat färdigt allt som kan rymmas i mitt liv.
