Ett förslag från en omtyckt person får lätt utrymme. Samma tanke från någon som uppfattas som besvärlig kan möta motstånd innan innehållet blivit tydligt.
Det är en möjlig snedvridning i många samtal. Jag tycker att medvetenhet om den hjälper uppmärksamheten att stanna vid saken.
Vad säger förslaget egentligen?
Ett första steg är att beskriva tanken precist. Vad föreslås, på vilka grunder och som svar på vilket problem? Därefter blir användbarheten lättare att bedöma.
Föreställ dig ett möte med långvariga motsättningar. En deltagare upptäcker en verklig brist i planen. Alla behöver inte vara överens i övrigt för att iakttagelsen ska tas på allvar.
Också en betrodd persons förslag får möta frågor. En god relation gör inte ensam lösningen fungerande.
Tanke och beteende var för sig
Att erkänna en god tanke innebär inte att godkänna osakligt beteende. Båda kan bemötas: iakttagelsen är användbar och samtalssättet behöver ändå ändras.
Källans tillförlitlighet spelar också roll, särskilt när ett påstående inte kan kontrolleras direkt. Syftet är inte att bortse från sammanhanget, utan att skilja välgrundad bedömning från personlig smak.
Jag tänker att rättvist tänkande ger iakttagelsen en chans. Från vem skulle samma förslag kännas annorlunda, och varför?
